Regndropparna slår mot fönsterrutorna

Inledningsvis vill jag först och främst upprepa det gamla vanliga. Jag skryter med dålig sömn trots åskilligt många  hjälpmedel. Men ärligt talat så klarar jag mig på det lilla jag får. Det är huvudsaken trots allt. Däremot är det väldigt lyhört i trapphus och mittengångar hos mig. Inatt hörde jag hur någon upprepade gånger gick fram och tillbaka i korridoren bakom mitt sovrum. Förvisso inga jättekliv men ändå. Föreställ er då när någon i högklackat med bestämda steg rusar förbi. Inte bra. 
 
Det är inte lätt när det är svårt!  

Exploration

I spåren av min grundläggande problematik och den ökade självmedvetenhet som jag tvingats förbättra står ord mot ord. Detta är inte ett hållbart koncept med minimalt lidande. Snarare raka motsatsen och någonstans är jag fullt medveten om det. So far so good. Nu när jag ser mig själv gå från tankar till verkställd handling upprepat om och om igen, känns det mindre lockande. Det känns motigt eftersom jag helt enkelt inte pallar med mina fasoner mer. För det är inte en enda jävel som blir impad. Ändå hade ingen haft tillräckligt med självdisciplin för att nå varenda måltal. Kom ihåg att ni kan känna en viss stolthet över att ni saknar förmågan. Fast hursomhelst så har jag rätt så många bra särdrag som jag vill separera från mina sämre. 

Jag föll och fallet tycks vara oändligt

Kära ni. Som det kan bli överhuvudtaget för den enskilde. Jag känner mig väldigt upprörd. Jag känner mig generad och illa berörd av allt som fortfarande hänger i luften. Jag förväntade mig inte heller att behöva sitta still här och nu. I en oändlig väntan på att få adekvat vård. För jag känner mig ofrivilligt uppehållen av den eviga väntan.