Ärligt talat så trodde jag att det skulle bli bättre. Men min ångest har aldrig varit så panikartad som den är. Inget hjälper och tankarna får mig att tvivla på allt jag gör. Jag får aldrig en syl i vädret. För det är rena helvetet i mitt huvud och
samtidigt försöker jag låtsas som om allt är bra. De få talanger som jag helhjärtat går in för är oväsentliga för allmänheten. Jag kan inte sopa problemen under mattan längre eftersom det börjar bli outhärdligt.