Jag har väldigt svårt att blidka framåt. Det känns som att jag vill återuppleva min barn- och ungdomstid. Även om jag mycket väl vet att detta är förbi och kommer aldrig igen. Jag saknar ofta sättet att se verkligheten på och hur man förhöll sig
inför små samt stora prövningar. Det verkade alltid finnas så mycket hopp och villkorslös kärlek. När världen blev en otrevlig och skrämmande scen så fanns det en garanterat säker plats att söka sig till. Hem till mamma och pappa.