Hemma efter en någorlunda lyckad arbetsdag. Det som förväntas uppnås i princip alltid. Det råder inget tvivel om det. Men det är just den där inre rösten som hela tiden anmärker på allt. Och just denna får sista ordet, alltid. Spelar ingen roll om jag
jobbar eller är ledig. Den ska alltid övertyga mig om att jag kunde presterat bättre. Jag är definitivt införstådd på det. Jag respekterar meningsskiljaktigheter men på något vis borde vi ändå mötas halvvägs.