Gamla tider
Vi var en enhet. Vi var en samlad trupp och vi delade mycket. Festerna, telefonsamtalen, de vardagliga bekymren, framgångarna, motgångarna osv. Den ständiga tryggheten i att blint tro att såhär kommer det nog vara i all oändlighet. Musiken var lika skiftande som vädret. Så var även dagsformen för var och en av oss. Men verkligheten kom ikapp oss och viljan att utvecklas, både privat samt yrkesmässigt blev en avgörande faktor. Och plötsligt var vi inte lika samlade längre. Vi gick olika vägar. Allihop.
Jag såg aldrig framtiden som ett hot. Och jag missunnade ingen av oss den strävan efter förändringar. Men vissa stunder känner jag mig mer sorgsen över hur det i slutändan blev. För jag kommer ihåg allt och bilder finns och dessa har naturligtvis ett astronomiskt värde.
Tiderna förändras. Och jag följer delvis med. Det finns mycket som har tillkommit🙂. Men ändå. Jag tänker och tänker. Och jag klandrar mig själv emellanåt.