For the time being....

Jag försöker hålla humöret uppe samtidigt som jag inombords skulle kunna bryta ihop. Det är nog bara mina föräldrar som verkligen vet hur jag mår och naturligtvis bryr sig mest. Jag kan inte förklara hur tacksam och lycklig jag är över deras villkorslösa kärlek. Jag vet inte ens om jag hade velat fortsätta leva. För det är ingen annan (med ett par få undantag) som kan eller vill förstå. 

Kommentera här: