Jag känner inte igen mig själv i något sammanhang. Mina resonemang var tidigare mer positiva. Jag hade mer tålamod och en nästintill orubblig målmedvetenhet. Men nu är det något helt annat. Mestadels handlar dagarna om att överleva och göra alla skyldigheter.
När jag kommer hem finns det sällan något annat än beständig panik, rädsla och ångest. Jag hoppas det vänder någon gång.